på tal om hår.

Såg senaste inlägget och blev lockad till att visa hur mitt svall ser ut efter 6 veckor i Vietnam. Plockade fram kameran i datorn för att ta en bild på mig själv, men i min mörka plugghörna blev de inge bra bilder, så jag struntade i det. Får visa senare (nu MÅSTE jag dessutom ta tag i skolarbetet). Dock trillade jag över en bild på mig själv som jag tog på Dubais flyplats när jag var på väg till Vietnam. Kommer ni ihåg hur kass jag mådde då? Jag var förkyld, svullen i nyllet och ögonen, slemmig och äcklig på alldeles för många nivåer. I alla fall. Jag tog en liten selfie. Jag måste bjuda på den. Jag har inte skojat med bilden alls, inget är förändrat eller förstorat, utan det här är jag.
 
 
 
Här skojade jag till det lite.
 
 
 
Och jag kommer förmodligen ångra detta. //Lillasyster
Resor, Vietnam, Vår vardag | | Kommentera |

tillbaka i sönsvall.

Ville mest tala om att jag lever. Tillbaka till vardagen hemma i Sverige igen, vilket förmodligen innebär att jag kommer att vara lika dålig på att blogga igen. Är minsann stolt över min uppdatering från Vietnam.
 
Där var jag ju mest själv på kvällarna, och satt en hel del vid datorn, här hemma är jag lite mer upptagen, och ofta hemma relativt sent efter fullbokade dagar. Och är jag hemma blir tv-serier tillsammans med Fredrik mer prioriterat än bloggen.
 
Jag fick en del meddelande från diverse personer som frågade hur jag egentligen hade det Vietnam. Så mitt förra inlägg var väl lite väl negativt. Jag hade en dålig dag, och tog nog i lite för mycket. Jag är otroligt nöjd över mina sex veckor i HCMC, och är glad och tacksam för alla fina möten jag fick och alla undebara människor jag lärde känna.
 
Sedan jag kom tillbaka till Svall har jag träffat många av klasskompisarna, (skolan börjar imorgon) vilket har varit otroligt skönt och roligt. Herregud vad jag har saknat dem!
 
Vi har alla liknande tankar om våra projekt, för att sammanfatta:
 - Jag är stolt över att jag klarat av allt själv, även om det har varit hästlängder mycket jobbigare och svårare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
 - Jag har lärt mig galet mycket, framförallt har jag lärt mig av mina misstag. Det är en skoluppgift, jag har gjort detta för att lära mig, men ändå har jag satt ribban skyhögt (och blivit besviken på mig själv om och om igen.)
 - Denna uppgiften har varit för att jag ska lära, och för att göra misstag, men det har varit lätt att glömma.
 - Det har inte alls blivit som jag tänk mig. Jag tänker mer på bilderna jag inte har och sakerna jag inte gjorde än de bilder jag har och alla de saker jag har upplevt.
 
Alla 3 222 bilder är printade, och imorgon är det dags att ta sig an resten av klassens insamlade material. Jag är sjukt peppad och nyfiken på vad alla har. Som Jonte sa tidigare idag "Alla andra uppgifter vet man på ett ungefär vad alla kommer komma tillbaka med. Man vet hur det ser ut i Sundsvall. Men jag har ingen aning om hur kristna lever i NY, eller hur hemlösa har det i England, eller hur det är för modellerna i Brisbane."
Och som jag sagt tidigare, vi har varit i 14 olika länder med 16 olika projekt. Det är en ovanligt stor spridning i år. Så hör ni inte av mig på 4 veckor vet ni varför: Jag sitter fast på skolan. Tur att vi kokade ihop 10 matlådor idag. Men som Tina sa (visst har jag kloka klasskompisar?) "Det räcker ju inte bara med lunchlåda. Vi kommer behöva ha med middag och nattamat också". Sant.
 
Nu ska jag somna till ett avsnitt av True Detective.
 
Bilden har inget med texten att göra, men skitsamma, det är en fin bild. Och jag orkade inte gå igenom mina 3000 bilder från Nam för att lägga upp här...
 
 
//Lillasyster
Resor, Vietnam, Vår vardag | | En kommentar |

jävla skitmög.

Nu räcker det. Det var droppen. Nu lackar jag ut totalt. Jag är så in i helvetes jävla trött på att ingen (INGEN) i den här jävla stan pratar engelska. Hur jävla svårt är det? Lär ut engelska i skolan för fan, och få befolkningen att förstå att det är ett viktigt språk att kunna. Folk är inte ens intresserade av att prata engelska. Även om de har läst engelska i skolan, som de flesta, tro det eller ej, faktiskt har gjort så försöker de inte ens. Fan.
 
 
Så här är det. Studenter läser engelska i skolan. Jättebra. Men pratar de engelska? Nej. Varför? För att de pratar ingen engelska i skolan. De lär sig stavning och grammatik, men inte ens de flesta lärarna kan prata engelska. Och de flesta tycker det är onödigt och övar därför inte. Och när jag, som västerlänning, befinner mig på olika ställen, (taxibilar, restauranger, marknader, caféer) vad händer då? Jo alla pratar vietnamesiska med mig. Snabbt, högt och på ett högst otrevligt sätt. Varje gång reagerar jag på samma sätt och rycker på axlarna, skakar på huvudet och säger "Sorry, only english". Rycker på axlarna och ser förvirrad ut. Hur de reagerar? Fortsätter prata vietnamesiska, men med en ännu otrevligare ton, och högre dessutom, som om jag hör dåligt. Jag fortsätter att skaka på huvudet och säga "sorry". Nästa steg? De blir förbannade.
 
 
 
 
 
Jag har haft så jävla bra tålamod här, blivit missförstådd flera gånger om dagen, fått fel mat, fel dryck, fel svar. Hela tiden. Men jag har ändå tänk "skitsamma". Jag är ju gäst i ett annat land, och kan inte alltid förvänta mig att alla kan engelska. Men att ingen är intresserad av att hjälpa mig eller ens försöka kommunicera med kroppsspråk och några få ord gör att jag tappar det helt. Och dessutom i det området som jag bor i, det är nybyggt och för övre medelklassen, alla är moderna, har bra utbildningar och bra jobb.
 
Som i dag till exempel. Min enda dag (på sex veckor) som jag tänkt ligga vid poolen. Vad händer? Jo, jag kommer dit och möts av en kvinna som börjar prata vietnamesiska med mig, jag skakar på huvudet och ser förvirrad ut, säger "sorry". Hon fortsätter tjöta och pekar på en skylt (PÅ VIETNAMESISKA), viftar med händerna och går därifrån. Jag får inte komma in. Jahaaaa? Men poolen ska ju vara öppen varje dag, det vet jag ju. Går runt lite för att försöka hitta någon som kan hjälpa mig, ingen pratar ett ord engelska. Inte ens när jag säger "pool?" och pekar på poolen förstår de vad jag menar. Jag säger "swim" och simmar med armarna, alla skakar på huvudet.
 
 
 
 
Jag ger upp, går upp i lägenheten och lackar ur, och inser att trots min lycka att bo i ett hus med pool kan jag inte använda den. För att INGEN är intresserad av att hjälpa mig. Nej, inte ens tjejen som jag bor hos är intresserad av att hjälpa till "äh, du hittar NÅGON som pratar engelska". Nej det gör jag inte.
 
Okej, ännu ett deppigt inlägg, jag är ledsen, men jag klarar inte av att vara positiv just nu. Men just nu är jag lite bipolär, så om någon dag kommer det säkert ett glatt inlägg igen.
 
 
 
Jag skrev detta inlägget för några timmar sedan, när jag var som mest arg. Men nu när jag har lugnat mig lite, läste jag igenom det och raderade en hel del, och skrev om. Förmildrade (heter det så?) lite. En vill inte åka dit för "hets mot folkgrupp"...
 
(Personerna på bilderna har inget med texten att göra....)
 
 
//Lillasyster
 
Foto, Resor, Vietnam, Vår vardag | | En kommentar |
Upp