Jag brukar längta till semestern (det gör ju alla) men i år var de sista dagarna på jobbet nästan outhärdliga. Rekonstruktion med alldeles-för-många-jobbtimmar-och-sena-kvällar-vid-datorn-veckor under alldeles för lång period och sen en konkurs som var allt annat än rolig har nästan tagit livet ur mig. Jag älskar (älskade, jag har ju inte det kvar längre) mitt jobb, men kom igen... Det finns gränser och jag var faktiskt nära några ggr under våren att bara lämna in jobbdatorn och säga tack och hej. Men så funkar ju inte jag, på gott och ont, så jag kämpade på istället.
Jag har dock gett mig själv löftet att aldrig mer göra så. För det jag missar när jag glor in i en jäkla datorskärm är faktiskt livet. Mitt liv. Min familj. Timmar med min son och min man och alla andra jag älskar. Inget jobb i världen är värt det!
Gotlandskeps och jordgubbar
Precis just därför är den här semestern extra efterlängtad. Fyra veckor med dem jag älskar mest av allt! Och den börjar nuuu!!!
//Storasyster
