överväldigad.

Ja, jävlar. Jag vet faktiskt inte ens hur jag ska börja, eller vart jag ska börja... Det var ett tag sedan sist. Sedan jag kom hem till Sundsvall efter påsk har jag inte varit ledig en enda dag.
 
Vi har jobbat och slitit och skrattat och gråtit. Vi har ätit mängder med pizza och kebab, vi har druckit alldeles för mycket kaffe och sömnunderskottet har varit maxat under en alldeles för lång period. Några nätter har det hunnit bli ljust innan hemgång och vissa dagar har vi knappt hunnit se solens strålar. Men vi har faktiskt hunnit äta glass i solen, dricka vin på filtar och grilla på kassa engångsgrillar.
 
Men mest av allt har vi suttit i klassrum 330 i J-huset och diskuterat bildurval, färgprofiler, kopiering, redigering och reportagetexter. Vi har gjort magasin, och förberett oss för vernissage och utställning på CFF i Stockholm och vi har examinerats i dagarna två. Vi hann till och med en hejdundrandes avslutningsfest hemma och våra lärare Kimmich och Maria, där vi drack champagne, åt fin-tårta och gick igenom allas intagningsprover. ( =hysteriska skrattanfall)
 
Vernissagen i torsdags var mer än lyckad. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle komma så mycket folk, och att stämningen skulle vara så bubblande lycklig. Och att så många av mina fina familjemedlemmar och vänner skulle dyka upp - TACK för att ni har stöttat mig och peppat mig under dessa tre åren, och TACK för att ni kom upp till Stockholm. Ni är bäst.
 
 
Vet ni mer vilka som är bäst? Bildjour -11.
Så här skrev jag på Facebook häromdagen:
 
Det här gänget. Så underbara på alla sätt och vis. 

Det är svårt att få grepp om hur mycket vi har varit med om under tre år. Hur mycket vi har utvecklats och upplevt tillsammans. Det har varit många tuffa stunder och utmaningar, både tårar och skratt, tung sorg och mycket glädje. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan er och hur jag ska våga stå på egna ben. Ni är bäst.
 
 
 
Det är med en klump i magen som jag tänker på att jag inte längre kommer träffa dessa fina människor varje dag längre, och som jag skrev - det är sjukt läskigt att behöva stå på egna ben nu.
 
 
Men först - sova, vila och kolla senaste säsongen av Orange is the New Black
 
//Lillasyster
Hälsningar från Norrland, Vår vardag | | Kommentera |
Upp