Hundar och bebis
Vet ni, ibland undrar jag om folk är (ursäkta mig på förhand) helt jävla dumma i huvudet!?
Jag har fått frågan "hur ska ni göra med hundarna nu när ni får bebis?" ett 50-tal gånger vid det här laget. Och från de allra flesta är ju frågan menad i allra godaste och vänligaste ton. Men för helvete - vad TROR ni att vi ska göra? INGET SÅKLART! Våra vovvar är ju en del av vår familj, och kommer att fortsätta vara så!
Jag har på fullaste allvar fått förslaget att avliva hundarna, dessutom från mer än en person! Varför i hela friden skulle vi någonsin göra något så urbota korkat?? Nästa person som föreslår att vi ska avliva våra hundar riskerar pungspark!
Bebis + Vovve = Kärlek <3
Nä, vet ni vad! Självklart är det oerhört viktigt att introducera den lilla lilla nya människan i vår familj (JAA, åter igen, hundarna är en del av vår familj) på ett korrekt vis. Och tro inte att vi inte har en plan för detta. Vi har läst spaltmeter om hur man på allra bästa sätt gör detta.
Vidare är det ju som så att vi känner våra hundar. Jag kan redan nu tala om hur jag tror att det kommer att bli. Det kan såklart bli annorulunda, men efter tio år med ena vovven och nio med den andra vet jag hur de reagerar i de allra flesta situationer. Disel kommer att älska det lilla livet och förmodligen inte lämna dess sida. Zazza däremot kommer nog mest fundera över vem som tagit hennes plats i sängen :))
Så! Tro inte att vi inte själva har tänkt över situationen, och tro för allt i världen inte att vi inte har en plan för hur det här ska fungera.
//Storasyster