jävla skitmög.

Nu räcker det. Det var droppen. Nu lackar jag ut totalt. Jag är så in i helvetes jävla trött på att ingen (INGEN) i den här jävla stan pratar engelska. Hur jävla svårt är det? Lär ut engelska i skolan för fan, och få befolkningen att förstå att det är ett viktigt språk att kunna. Folk är inte ens intresserade av att prata engelska. Även om de har läst engelska i skolan, som de flesta, tro det eller ej, faktiskt har gjort så försöker de inte ens. Fan.
 
 
Så här är det. Studenter läser engelska i skolan. Jättebra. Men pratar de engelska? Nej. Varför? För att de pratar ingen engelska i skolan. De lär sig stavning och grammatik, men inte ens de flesta lärarna kan prata engelska. Och de flesta tycker det är onödigt och övar därför inte. Och när jag, som västerlänning, befinner mig på olika ställen, (taxibilar, restauranger, marknader, caféer) vad händer då? Jo alla pratar vietnamesiska med mig. Snabbt, högt och på ett högst otrevligt sätt. Varje gång reagerar jag på samma sätt och rycker på axlarna, skakar på huvudet och säger "Sorry, only english". Rycker på axlarna och ser förvirrad ut. Hur de reagerar? Fortsätter prata vietnamesiska, men med en ännu otrevligare ton, och högre dessutom, som om jag hör dåligt. Jag fortsätter att skaka på huvudet och säga "sorry". Nästa steg? De blir förbannade.
 
 
 
 
 
Jag har haft så jävla bra tålamod här, blivit missförstådd flera gånger om dagen, fått fel mat, fel dryck, fel svar. Hela tiden. Men jag har ändå tänk "skitsamma". Jag är ju gäst i ett annat land, och kan inte alltid förvänta mig att alla kan engelska. Men att ingen är intresserad av att hjälpa mig eller ens försöka kommunicera med kroppsspråk och några få ord gör att jag tappar det helt. Och dessutom i det området som jag bor i, det är nybyggt och för övre medelklassen, alla är moderna, har bra utbildningar och bra jobb.
 
Som i dag till exempel. Min enda dag (på sex veckor) som jag tänkt ligga vid poolen. Vad händer? Jo, jag kommer dit och möts av en kvinna som börjar prata vietnamesiska med mig, jag skakar på huvudet och ser förvirrad ut, säger "sorry". Hon fortsätter tjöta och pekar på en skylt (PÅ VIETNAMESISKA), viftar med händerna och går därifrån. Jag får inte komma in. Jahaaaa? Men poolen ska ju vara öppen varje dag, det vet jag ju. Går runt lite för att försöka hitta någon som kan hjälpa mig, ingen pratar ett ord engelska. Inte ens när jag säger "pool?" och pekar på poolen förstår de vad jag menar. Jag säger "swim" och simmar med armarna, alla skakar på huvudet.
 
 
 
 
Jag ger upp, går upp i lägenheten och lackar ur, och inser att trots min lycka att bo i ett hus med pool kan jag inte använda den. För att INGEN är intresserad av att hjälpa mig. Nej, inte ens tjejen som jag bor hos är intresserad av att hjälpa till "äh, du hittar NÅGON som pratar engelska". Nej det gör jag inte.
 
Okej, ännu ett deppigt inlägg, jag är ledsen, men jag klarar inte av att vara positiv just nu. Men just nu är jag lite bipolär, så om någon dag kommer det säkert ett glatt inlägg igen.
 
 
 
Jag skrev detta inlägget för några timmar sedan, när jag var som mest arg. Men nu när jag har lugnat mig lite, läste jag igenom det och raderade en hel del, och skrev om. Förmildrade (heter det så?) lite. En vill inte åka dit för "hets mot folkgrupp"...
 
(Personerna på bilderna har inget med texten att göra....)
 
 
//Lillasyster
 
Foto, Resor, Vietnam, Vår vardag | |
#1 - - Storasyster :

Bara på dem! Skrik tillbaka vettja! 😃

Upp